FLOWER POWERCHILD

.
.
.

Hippies!?:)

Todeloooo!

Fredagsmorgon och jag sitter med nybryggda latten framför morgontv:n alldeles själv just nu för resten av la familia soover så sött forfarande:) Idag får det bli Scones till frukosten och sen blir det utflykt!

Igår fick jag ett paket på posten med den klänning som jag suktat mest efter sen springbilderna kom från mina favvoföretag nämligen Chill Norways Oxford Dress.

Superfin på och jag känner mig lite så där "hippie-chill" skön i denna (var ju tvungen att prova direkt med mina Hunters till:) Ska användas i sommar på Gotland när jag cyklar på grusiga små vägar efter havet med doften av hällarnas örter i näsan och vinden i håret... Tycker ni att jag är lite flummig nu så är det inte så konstigt, jag har sånt påbrå haha:)

När jag var liten så hade älskade mamma den stilen som var inne  på "radikala 70-talet" med sjal på huvudet och långa indiska klänningar och träsandaler på fötterna. Vi bodde i Stockholm och gick på Gärdetfesten och hade finska och danska designmöbler och bar Marimekko, Mah-Jong och Polarna & Pyret i radikalrött och hela långa barsndomssomrarna var vi hippies på Gotland. Papsen var inte riiktigt lika hängiven stilen och när mamma inte var med så lyssnade vi på Abba på högsta volym i den amerikanska stora jeepen vi hade haha (var man som mamsen så lyssnade man inte på populärmusik och så klart skulle man helst inte åka amerikanskt. Allt med Usa var nämligen superdåligt så ingen Oboy eller Coca cola eller Barbie tex var ok. Däremot var det mycket Nationalteatern och Wiehe som spelades hemma och oändligt med de godaste hembakta gifflarna ni kan tänka er som vi fick äta hur mycket vi ville av och hur ofta som helst utan att fråga först:)

Sen flyttade vi till Småstaden och alla andra hippiechild på min gata i Storstan försvann och vi hamnade i ett område där alla, precis alla hade exakt samma stil och jobbade på samma företag. De bodde i radhus/mindre likadana villor, hade likadana kläder och tyckte lika om det mesta och var verkligen inte medvetna eller  proggiga.  Min familj bodde på en gård utanför sjäva "byn" och yes, det var nog minst sagt lite Änglagård över oss(och söta mamsen var tom såå lik Helena Bergström på den tiden:) Men så blev det 80-talet och papsens företag växte och vi fick Coca Cola och kläder från Kenzo och Mulberry och mamsen blev posh! Men det är en annan historia:)

.

Jag tror att min uppväxt resulterat i att jag har ganska svårt att förstå sk fackmänniskors tänk. Ni vet de som tycker att allt måste vara på det ena eller det andra sättet, att man ska vara på ett visst vis och att man måste välja en stil och hålla benhårt fast vid den och alla som tycker annorlunda har fel Att inte istället kunna känna att jag gillar nog lite av både det och det, både att spela ex golf och spela teater. Gillar både det  som är posh och det som är basic. Jag kan njuta av Stureplan och glitter och jag kan tälta i fjällen och jag kan gilla tennis och att drejja. Och alla andra får göra som de vill och jag kan lyssna på dem och deras intressen och inte tycka att "de är ju såna där" du vet. Lite samma här på bloggen faktiskt, det speglar ju hur jag är som person. Oftast finns det ju faktiskt något vackert och intressant i det mesta och i de allra flesta?  Eller vad tycker ni?

Nu ska jag sluta flumma och ta tag i frukostfixet här!

Ha en strålande start på fredagen sweeties!

KRAM